suomileijona

Förr förra året (under hösten) började väldigt positivt, när vi planerade att skaffa ett barn till. Båda tyckte att det var en strålande planering och vi var båda redo för det. 

Jag blev gravid, väldigt snabbt och det var väldigt glada och positiva nyheter. 

Men helt plötsligt vände det positiva till någonting annat. 

Han började bete sig annorlunda. 

Dagarna gick, månaderna rusade på. Det kändes som att vi gled ifrån varann mer och mer. Varför, det hade jag inget svar till. Han var inte så pratglad länge. Han höll mer tyst och berättade ingenting till mig längre. 

Jag försökte få svar på vad problemet var, men fick inget bra svar på min fråga. 

Jag var jätteglad att vara gravid, men det kändes som att han inte var lika glad längre. Men jag kan såklart ha fel också. 

Det kändes ensamt och tomt, han fanns inte där på samma sätt längre. 

Minna fick mindre ensamtid eller uppmärksamhet från sin pappa, då han hellre lade tiden till sin mobil eller dator. 

Jag tyckte det har så fel av honom att inte umgås mer med sin dotter. 

Att inte lägga mer tid på att leka utomhus med henne. 

Hans syn på att umgås med sin dotter var att ge henne sin iPhone så hon kunde spela eller titta på youtube. 

DET är inte att umgås med sina barn! 

Vi fick våran fina son och allt kändes bra just under det ögonblicket. 

Var vi en lycklig familj som nu bestod av fyra personer? 

Dagarna gick snabbt igen och det var underbart att ha en bebis igen. 

Nu var jag tvåbarnsmamma och lycklig över mina två underbara barn. 

Men någonting fattades och det kändes i hjärtat. 

Han fortsätter beter sig annorlunda, konstigt och frånvarande. 

Han är inte den samma som han var förr. 

Han umgås inte längre med mig eller barna lika mycket längre.

Han sitter framför sin mobil eller dator betydligt mer än vad han gjorde förr. 

Barnen får uppmärksamhet från honom, men inte på det sättet som jag tycker att de borde få. 

Han skiter i hur lägenheten ser ut och jag får jämnt städa och försöka hålla rent. Jag får inte samma hjälp eller respekt av honom längre och det syns tydligt. 

Ett stort problem han också har är drickandet. Det har mer och mer tagit över hans liv. Det kan och vill inte ens han erkänna själv. Han vill inte inse sanningen. 

Det är ett stort problem som kan ta över hela hans liv och förstöra allt det positiva som vi har ihop. 

En natt berättade han någonting till mig som berörde mig väldigt mycket. Något som fick mig att tänka och förstå. Något hemskt som inte borde hända. 

Jag blev glad att han äntligen kunde öppna sig lite igen och kunde berätta till mig. 

Saker som han har dolt eller döljer för mig, har jag sett eller märkt. 

Jag tycker att han ska kunna berätta allt för mig, vi är ju ett par som är förlovade och har två underbara barn. 

Det finns ingen mening i att dölja saker för sin partner.

Jag döljer inget, jag ljuger inte. 

Jag tycker att man ska vara ärliga mot varann. 

Tystnaden kan ibland vara hemskt. 

Det är svårt att veta vad den andre tänker när man är tyst och inte säger någonting. 

Att vara så frånvarande och inte säga någonting ger negativa vibbar. 

Dessa negativa vibbar skrämmer skiten ur mig! 

Ingen är perfekt, det vet vi alla. 

Alla har vi något negativt, men förhoppningsvis mer positivt. 

Snälla älskling, kan du inte komma tillbaka till mig, till oss? 

Kryp ur din bubbla och spräck den, för den behövs inte längre. 

Jag, vi saknar dig verkligen. Din glada och spralliga humor. 

Dina barn vill ha en bra pappa som finns där för dem hela tiden. 

Saknar dig, enormt mycket!!! 

Ett brustet hjärta som kan bli hel igen, om du vågar och vill ge den kärlek igen?